Helvete på Utøya

Jeg har våknet. Jeg klarer ikke å sove mer. Jeg sitter i stuen. Føler sorg, sinne, lykke, Gud jeg vet ikke hva. Det er for mange følelser. Det er for mange tanker. Jeg er redd. Jeg reagerer på hver minste lyd. Jeg vil nå skrive om hva som skjedde på Utøya. Hva mine øyne så, hva jeg følte, hva jeg gjorde. Ordene kommer rett fra levra, men jeg vil samtidig anonymisere mange navn i respekt for mine venner.

Vi hadde hatt krisemøte i hovedbygget etter eksplosjonene i Oslo. Etter det var det et eget møte for medlemmene fra Akershus og Oslo. Etter møtene befant mange, mange seg rundt og i hovedbygget. Vi trøstet oss med at vi var trygge på en øy. Ingen hadde visst at helvete ville bryte ut hos oss også.

Jeg sto i hovedgangen da panikken brøt ut. Jeg hørte skudd. Jeg så ham skyte. Alle begynte å løpe. Det første tanken var: ”Hvorfor skyter politiet på oss? Hva faen?!” Jeg løp inn i lillesalen. Folk løp. Skrek. Jeg var redd. Jeg klarte å komme meg inn på et av rommene bakerst i bygget. Vi var mange der inne. Vi lå på gulvet alle sammen. Vi hørte flere skudd. Ble mer redde. Jeg gråt. Jeg skjønte ingenting. Jeg så bestevennen min gjennom vinduet og lurte på om jeg skulle gå ut for hente ham inn til meg. Jeg rakk det ikke. Jeg så frykten i øynene hans. Vi ble liggende på gulvet inne i rommet i noen minutter. Vi ble enige om ikke å slippe flere inn i tilfelle morderen kom. Vi hørte flere skudd og bestemte oss for å hoppe ut av vinduet. Panikken brøt ut blant oss. Alle inne i rommet hastet seg til vinduet og prøvde å hoppe ut. Jeg var den siste og tenkte: ”Jeg er den siste som hopper ut av vinduet. Nå dør jeg. Jeg er sikker, men det er kanskje greit, da vet jeg at de andre er trygge.” Jeg kasket vesken min ut av vinduet. Prøvde å klarte ned, men mistet taket. Jeg landet hardt på venstre del av kroppen. En gutt hjalp meg opp. Vi løp inn i skogen. Jeg så meg rundt. ”Er han her? Skyter han mot meg? Ser ham meg?” En jente hadde brukket ankelen. En annen var hardt skadd. Jeg prøvde å hjelpe litt før jeg fortsatte ned mot vannet. Jeg søkte dekning bak en slags murvegg. Vi var mange. Jeg ba, ba, ba. Jeg håpet på at Gud så meg. Jeg ringte mamma og sa at det ikke var sikkert vi ville møtes igjen, men at jeg skulle gjøre alt for å klare meg. Jeg sa flere ganger at jeg elsket henne. Jeg hørte frykten i stemmen hennes. Hun gråt. Det gjorde vondt. Jeg sendte tekstmelding til pappa, sa at jeg elsket ham. Jeg sendte tekstmelding til et annet menneske jeg er veldig, veldig glad i. Vi holdt litt kontakt. Jeg sendte tekstmelding til bestevennen min. Han svarte ikke. Vi hørte flere skudd. Krøp oss sammen. Gjorde alt vi kunne for å holde varmen. Det var så mange tanker. Jeg var så redd. Pappa ringte meg. Jeg gråt, sa at jeg elsket ham. Han sa at han var på vei sammen med broren min for å ta meg imot når jeg kommer over til fastlandet eller de kom til øya. Det var så mange følelser. Så mange tanker. Jeg ba alt jeg kunne. Det gikk en del tid. De andre ringte foreldre etter hvert begynte alle å tekste i frykt for at morderen skulle høre oss. Jeg tenkte på søsteren min som er bortreist. Hvordan jeg skulle fortelle henne hvordan det gikk? Hva som skjedde med meg. Jeg oppdaterte på Twitter og Facebook at jeg foreløpig var i live og at jeg var ”trygg”. Jeg skrev at jeg ventet på politiet. Folk hoppet ut i vannet, begynte å svømme. Jeg ble liggende. Jeg bestemte meg for at hvis han kom, skulle jeg spille død. Jeg skulle ikke løpe eller svømme. Jeg kan ikke beskrive frykten, alle tankene, det jeg følte.

En man kom. ”Jeg er fra politiet.” Jeg ble liggende. Noen skrek tilbake at han måtte bevise det. Jeg husker ikke helt hva ham sa, men morderen begynte å skyte. Han ladet. Skjøt mer. Han skjøt de rundt meg. Jeg ble liggende. Jeg tenke: ”Nå er det over. Han er her. Han tar meg. Nå dør jeg.” Folk skrek. Jeg hørte at andre ble skutt. Andre hoppet ut i vannet. Jeg lå der. Mobilen i hånden. Jeg lå oppå beina til en jente. To andre lå oppå mine bein. Jeg ble liggende. Det tikket inn tekstmeldinger. Mobilen ringte flere ganger. Jeg ble liggende. Jeg spilte død. Jeg lå der i minst en time. Det var helt stille. Jeg vred forsiktig på hodet for å se om jeg kunne se noen levende. Jeg så lik. Jeg så blod. Frykt. Jeg bestemte meg for å reise meg. Jeg hadde ligget oppå et lik. To lik lå på meg. Jeg hadde englevakt.

Jeg visste ikke om han ville komme tilbake igjen. Jeg hadde ikke mot til å se på alle som hadde ringt og tekstet meg. Jeg hastet ned mot vannet. Tok av meg genseren. Den var stor. Jeg tenkte at det ville bli vanskelig å svømme meg den. Jeg vurderte om jeg skulle ta med meg mobilen eller la den ligge igjen. Jeg puttet den i baklommen og hoppet uti. Jeg så flere andre ute i vannet. De hadde svømt langt. Jeg så at noen hadde samlet seg rundt en flytende luftbåt eller noe sånt. Det var mange som plukket opp de som svømte utover. Jeg svømte, svømte og svømte mot den luftgreia. Jeg skrek. Gråt. Ble kald. Tenkte på når jeg ville drukne. Det ble tyngre og tyngre. Jeg ba. Jeg fortsatte. Ble sliten i armene. Bestemte meg for å snu meg på ryggen og bare bruke beina for å svømme videre. Jeg sank. Jeg begynte å svømme vanlig igjen. En liten stund trodde jeg de som hadde samlet seg rundt luftbåten begynte å bevege seg bort. Jeg skrek. Tryglet dem om å vente på meg. Jeg må ha sett syner. Jeg svømte hvert fall noen hundre meter før jeg nådde frem. Vi snakket litt sammen. Fortalte hva vi het, hvor vi kom fra. Når båtene kjørte forbi skrek vi om hjelp, men de plukket opp de andre som bare svømte først. En mann i båt kom til oss. Han kastet ut flere redningsvester. Jeg fikk tak i en. Fikk den på meg. Jeg holdt fast i den lille luftbåten lenge helt til den samme mannen kom tilbake for å plukke oss opp. Alle kom seg oppi. Han begynte å kjøre mot land. Etter en stund begynte den lille båten hans å ta inn litt vann. Jeg gjorde alt jeg kunne for å få mest mulig vann ut. Jeg brukte en bøtte. Jeg ble sliten. En annen jente i båten tok over. Vi kom oss til land. Vi fikk tepper. Tårene presset seg på. Jeg gråt mer. En dame klemte meg. Det var så godt. Jeg gråt høyt. Jeg hulket. En mann lånte meg telefonen sin. Jeg ringte pappa: ”Jeg lever. Jeg klarte det. Nå er jeg trygg.” Jeg la på. Gråt mer. Vi måtte gå et lite stykke. Helt ukjente mennesker tok oss inn i bilene sine og kjørte oss til Sundvollen hotell. Jeg løp inn for å se om jeg kunne se bestevennen min. Jeg så ham ikke på noe sted. Jeg så en venninne. Jeg gråt høylytt. Vi klemte hverandre lenge. Det var godt. Jeg gikk rundt, lette etter venner. Hjertet banket. Jeg gråt mer. Jeg registrerte meg hos politiet, så gjennom alle listene. Jeg visste ikke om bestevennen min levde. Jeg så gjennom alle listene. Jeg kunne ikke finne navnet hans noe sted. Jeg var redd. Jeg fikk en dyne. Tok av meg de våte sokkene. Jeg var halvnaken. Fikk en jakke. Jeg prøvde å summe meg litt. Kontaktet foreldrene mine igjen. Pappa og storebror var på vei for å hente meg. Jeg drakk litt kakao. Satte meg ned. Tenkte. Gråt. Så flere venner. Klemte dem. Gråt. Jeg fikk låne en data. Oppdaterte Facebook og Twitter igjen om at jeg nå var trygg. Jeg var på hotellet i flere timer før familien min kom. Jeg lette etter kjente. Snakket med en prest. Jeg fortalte alt jeg hadde sett. Det var en god samtale. En mann fra Røde Kors så på alle sårene mine. Renset dem. Tiden gikk. Jeg var med noen av vennene mine. Alle snakket om det samme. Hvordan vi hadde overlevd. Hva som hadde skjedd. Jeg spurte flere om de hadde sett bestevennen min. Ingen hadde sett ham. Jeg ble redd. Tenkte på at det var min feil fordi vi ikke hadde klart å holde sammen. En venninne fikk nøkkelkort til et hotellrom. Vi satte oss der, så på nyheter. Det var sinne, sorg, så mange følelser. Pappa ringte, de hadde kommet. Jeg tok heisen ned. Løp ut til dem. Klemte storebroren min og pappaen min lenge. Jeg gråt høyt. Broren min gråt også. Det var et godt øyeblikk. Jeg så en gutt som liknet på bestevennen min. Jeg ropte navnet hans. Han snudde seg. Det var ham. Vi klemte hverandre lenge. Begge gråt, vi spurte hverandre om hvordan vi hadde klart oss. Etter en stund registrerte jeg meg ut og vi kjørte hjem. Noen andre satt på med oss. Bestevennen min ble med meg hjem. Broren hans hadde kommet til meg sammen med sin bestevenn. Det var flere som hadde samlet seg hjemme hos meg. De ville ikke dra hjem før de hadde sett at jeg hadde det bra. Vi snakket litt. Jeg drakk et gladd juice. Spiste en yoghurt. Snakket litt mer med mamma og familien min. Jeg ringte bestevenninnen min. Det var en god samtale. Hun sa: ”Jeg var ikke sikker på om jeg noen gang ville få denne telefonen.” Tårene presset seg på. Vi snakket litt. Etter det la jeg meg. Klokken var tre. Mamma nektet å la meg sove alene, så vi sov sammen.

Det har gått noen timer siden alt dette skjedde. Jeg er fortsatt i sjokk. Alt har ikke sunket inn. Jeg har sett lik av mine venner. Flere av vennene mine er savnet. Jeg er glad for at jeg kan svømme. Jeg er glad for at jeg lever. For at Gud passet på meg. Det er så mange følelser, så mange tanker. Jeg tenker på alle de pårørende. På alle jeg har mistet. På det helvete som er og var på øya. Sommerens vakreste eventyr er forvandlet til Norges verste mareritt.

Du är inte så fin.
Men det är nåt med dig.
Som att komma hem.
Första gången ja, du sa hej.
Det är så logiskt alla fattar utom du.
Du har inte en aning.
Att jag tänker på dig precis just nu.

  

Har haft ett helt underbart påsklov innehållande allt ett litet lov ska innehålla. Framför allt så har jag sovit ut på mornarna och träffat skåningen. Det bästa som finns i heeelaa vääärlden, hihi. Jag tycker dock att det är lite sjukt hur fort tiden går! I know, det är värsta skrönan, men helt seriöst: Det känns som det alldeles precis var skärtorsdag. Sen är det sommarlov. Peace & love. Gatufesten. Europa. Efter det börjar jag TVÅAN, hjälp! Andra ring på gymnasiet och jag känner mig fortfarande som en liten töntig 15åring. Gud, jag vill inte växa upp...

Inte det här jag hade planerat att skriva ifrån första början men så kan det bli på kvällarna. På kvällarna och nätterna när jag ligger i sängen, lyssnar på musik, läser bloggar eller vad jag nu gör så börjar jag alltid tänka över saker och ting. Ikväll känner jag mig lite vemodig och nedstämd. Nästan lite fuck-life feelings, men bara nästan. Har precis börjat på en ny playlist, "gråta lite" heter den..... Bäst att jag lägger ner nu innan det här går helt överstyr! Godnatt älsklingar.

Ps. Tipsa gärna om dösorgliga låtar till min nya spellista. Hehe.

Jag har aldrig varit ett riktigt bigfan av Michaela Fornis blogg. Men nu - på senare tid har jag verkligen börjat älska den. Vissa av hennes texter berör verkligen. Dom är relaterbara och framförallt så fina. Jag önskar att jag också kunde skriva lite mer som henne. Nu blir jag lite töntig här kanske. Men klockan är faktisskt halv två. Då har man rätt att vara lite djup, känslosam och töntig.

Men mitt senaste riktigt starka kärleksminne var den 3 februari i år. Jag hade varit i Argentina i flera dagar och det var av många anledningar en väldigt känslokrävande resa. Jag var väldigt rädd under hela resan, en oro och smärta som satt i kroppen och inte gick att få bort. En kväll saknade jag min mamma så mycket att jag på riktigt ville åka direkt till flygplatsen och hem, oavsett vad det skulle kosta. Jag hade så ont i mitt huvud.

Så kom jag hem till Stockholm efter en flygresa på 25 timmar. Jag var så trött. Inte bara fysiskt, jag var trött i huvudet och överallt. Åkte till min mammas jobb för att hämta nycklarna till min nya lägenhet, jag var bortrest när jag fick tillträde till den så jag hade skrivit över fullmakten på min pappa så att han kunde få nycklarna av förra ägaren. Jag var så trött och bara tanken på att komma till en lägenhet som är helt tom, där det inte finns en enda av mina ägodelar, som är kall och där jag är ensam. Vetskapen om att hela mitt liv låg utspritt i lägenheter, garderoben och garage runt om i Stockholm... jag vet inte. Jag var trött. Jag hade ont överallt i min kropp. Jag hade voltat i en bil och jag hade en spricka i mitt revben. Muskelvävnaderna i min bröstkorg var svullna, det gjorde så ont att andas.

Mamma följer med mig till lägenheten, går lite tidigare från jobbet, så möter vi upp pappa utanför. Pappa med sitt stora leende och ännu större famn. Så lät de mig trycka in portkoden för första gången och sätta nyckeln i låset till min första riktiga lägenhet.

Där inne var väggarna målade i exakt den vita färgen jag vill ha. Mitt matbord stod placerat i köket. Min blommiga lampa i ena hörnet av vardagsrummet och i kylskåpet fanns frukost och annat gott. Ett paket kakor i skafferiet. Mina föräldrar hade målat om hela lägenheten och kört dit alla mina ägodelar när jag vad bortrest. Hållt på i flera dagar och fixat fint för mig. Dem hade gjort det för min skull. De hade inte behövt, jag hade inte räknat med det, men de gjorde det.

Efter att vi druckit kaffe och ätit kakor åkte de hem. Så satte jag mig vid mitt köksbord och grät. Jag grät och grät och grät. Jag pressade naglarna mot bordet och kände hur saltet sved längst mina kinder. Så grät jag över allt jag har och allt jag visste att jag redan hade förlorat.

Det var inte min finaste kärleksstund. Men den var ärlig.

Vinden är behaglig. Luften känns precis lagom. Om man blundar i solen känns det precis så som man drömmer om att det ska kännas där i januari när snön piskar i ansiktet. Vin har aldrig smakat så gott och de där hitsen på klubben är bättre än någonsin. Det jobbiga känns plötsligt inte så jobbigt och även fast man snittar tre timmar sömn per natt har man mer energi än någonsin. Plötsligt vågar jag svara i telefon när folk ringer och när någon smsar blir jag inte längre rädd. Mat har fått en ny smak och jag blir inte nervös över småsaker. Jag går på gatan och skrattar högt, min ångest har försvunnit. Paniken är borta.

Jag gråter inte över mitt liv utan ibland sätter jag mig på jobbet och tittar på Gossip Girl-klipp så gråter jag till dem istället bara för att det är skönt att gråta lite ibland. Jag gråter inte längre.

Kan ni förstå det? Att jag gråter inte över mitt liv längre. Det finns ingenting kvar att gråta för.

Så träffar man någon och när den personen ler är det vackrare än absolut alla leenden man möter på stan eller alla leenden som erbjuds halv fem på White Room. Och man drar skämt på skämt för att kanske få en skymt av det igen, tänk att människor kan vara så fina.

Man kanske kommer på sig själv med att stå på ett dansgolv och fastän klockan är kvart över fyra på morgonen en onsdag och luften är fuktig och man har svettpärlor i pannan... fastän det i vissa ögon kanske finns tragik i den stunden... så ser man sig omkring och börjar hoppa upp och ner av lycka. För där står man med alla man tycker om. En lillebror som helt plötsligt börjar dansa techno och en killkompis som snurrar runt en i luften.

Kanske sitter man på kontoret en förmiddag och dricker en nespresso och äter ett påskägg och mitt i allt det... mitt i den helt normala stunden i tillvaron så inser man hur bra man har det. Hur alldeles perfekt bra man har det.

Jag tror inte att det finns någon ilska kvar i min kropp. Jag är inte arg eller bitter. Upprörd eller förstörd.

Jag mår bra.

Sen att hon är typ jättesnygg, rik och lever överklasslivet kan man ju också tillägga. http://www.devote.se/forni

Just nu sitter jag och läser en massa bloggar, som vanligt. Och då insåg jag att jag verkligen är skitdålig på att kommentera andras inlägg. Från och med nu ska jag bli mycket bättre på det! Vilket jag tycker ni också ska bli. det är mycket roligare att blogga om man får lite rEsPonZ tillbaka. Right?

Det kan vara vad som helst. Till exempel: "fin tröja", "älskar din blogg DU ÄGER mannen", "oh gillar den här låten" eller varför inte helt random "nu ska jag gå och bajsa".

Jag blir glad för alla kommentarer! Så nu bestämmer jag att både ni och jag ska bli proffs på att kommentera.
OKI? KUNGLIGT....

På morgonen letade jag fram min blåa slitna fjällrävenjacka som jag min mormor
gav mig en gång. Solglasögonen fick också äntligen göra debut för året. Det var
den första riktiga vårdagen!
Min cykel hade punka på bakdäcket så pappas fick duga. Det är ju trots allt inte
så långt till skolan.
Varje ledig sekund av skoldagen drogs ut för att sola. Ut för att slippa alla
slitna skolböcker och för att kanske få lite färg på näsan. Ut ut ut!

Grillat kött till middag. Sen tog du och jag cykeln till en fest i andra delen av
stan där vi inte kände någon speciellt bra. Snön låg kvar på vägen men vi cyklade
på, glada över att det var helg och att det var så varmt ute även på kvällen.
Vi stannade kvar lite för längre, faktiskt några timmar före "nu ska ni vara
hemma-tiden". Vi ville stanna ännu längre men blev tillslut tvugna att ta cykeln
hemmåt igen.

Det kändes som vi träffade alla vi kände efter vägen. Du var én aning full och
cyklade nästan ner i en djup grop och jag försökte vara sur ett tag. Men sen
utbrast vi i skratt och fortsatte cykla.

På morgonen fick vi lite skäll för att ha kommit hem tre timmar för sent. Men
denna dag var lika fin som föregående och vi var fortfarande på bra humör.
Chokladbollsfrukost i solen. Oskar Linnros på gick om och om igen på spotify
medans vi solade på balkongen.



Jag har påbörjat en spelista med en massa vårkänslor! »»KLICKA««

Gamla män som beställer 1 kaffe och 1 tårtbit. Viker försiktigt skinnhandskarna och hänger hatten på stolen bredvid.  Och sedan bara sitter där och tuggar långsamt, långsamt som om att förmiddagen skulle försvinna fortare. 

Kaninen vid min djuraffär med a4pappret tejpat på buren; "Stor men snäll."
Och sedan ett tillägg efter en vecka; "Bur ingår".

Pappor som går fort fort och ett litet barn i obekväm overall som springer efter och ropar
"Men vänta pappa, vänta du går för fort!"

Glada spärrvakter som ingen tittar i ögonen när de ler och ingen svarar när de säger god morgon.

Små tanter i fina handskar som köper enportionsförpackningar på ICA, plockar fram knöliga tjugolappar och packar ner varorna under darrande tystnad.

Tjejgäng där den tredje tjejen liksom går några steg efter och de andra två har axlarna bakåt och hakorna upp mot himlen och det är så uppenbart att hon alltid är den de ringer sist, den som får sitta på extrastolen vid tvåborden på caféet och som de pratar skit om när hon är hemma och förkyld.

När pappor börjar gråta när deras mammor begravs och man sitter bredvid och är kanske inte mer än elva år. Och man börjar också gråta. Man gråter bort fyra näsdukar, men inte för farmorn utan för att man aldrig har sett sin pappa så ledsen.

Mammor som kommer hem och ingen frågar hur hon mår och när hon tänker efter har nog ingen frågat på många år.

Människor som pratar i telefon och inte vänder sig om tittar efter om deras hund kanske vill stanna och nosa på en vägg eller lyktstolpe. Och hunden spjälar och snubblar sig förbi gatorna, håller emot för att hinna kissa.

Små, små tandstickskors i parken och egenskrivna barnlappar bredvid, "Den bästa hamstern jag känt."

Prins carl philip var en av avgångseleverna på forsbergs slututställning för några år sedan och han hade en livvakt vid sin monter och sex försiktigt uppsatta fotografier. Och folk pekade och skrattade och ingen gick fram och tittade på hans grejer. Och ett fotografi var på en äldre man som höll en död fågel i sina kupade händer.

Onyktra tjugoåringar som ramlar ut från klubbarna runt stureplan och ber sina kompisar ta bilder med mobilkamerorna. Och de sätter sig på knä vid en uteliggare och gör kaninöron och folk samlar sig runt och applåderar och uteliggaren är utslagen och märker ingenting.

När min lillebror hade mellanstadiedisco och jag hittade en liten flicka i mina föräldrars sovrum och jag frågade henne om hon inte skulle gå upp och vara med de andra och hon tittade på mig och sa att
"Kan jag inte få sitta här? Kan jag inte bara få sitta här en liten stund."
Och ingen kompis kom och hämtade henne.

Den stora orangutangen på Amsterdams zoo som sitter i ett blåkaklat rum och bara, sitter där. Och barnen vinkar och vinkar och den stora orangutangen håller i en pinne och blicken är så jävla glasartad och det finns inga andra pinnar i det blåkaklade rummet än den han håller i.

När jag var elva år och vi skulle skriva något bra till alla i klassen, en lapp för varje person. Och flickan som var mobbad började gråta när hon fått sina lappar och sa rakt ut att ingen någonsin hade sagt så fina saker om henne. Och en av pojkarna i klassen frågade hur många hon hade fått och det visade sig att hälften av klassen inte hade skrivit till henne.

Sandra Beijer.

Vad är ditt mellanamn? Moa Elin Teresia Östin Vad skulle du vilja heta i förnamn? Stella är fint fast vill nog att mitt barn ska heta så Är du i ett förhållande nu? Nej Vem vet mest om dig? Svårt att säga  Vad gör du på fredagskvällar? Är med mina vänner, om vi dansar eller äter chips spelar ingen roll Bästa filmen du någonsin har sett? Flyga drake måste det nog vara Har du testat droger? Verkligen inte. Röker du? Nej. Snusar du? Nej Saknar du någon just nu? Lite, eller, nej det gör jag nog inte. I alla fall inte jättemycket. Hur mår du idag? Glad, lugn och positiv Hur många tabletter tar du dagligen? Är lite av en ipren-lover, haha det låter så fel men det är skönt.... HAHA. okej ska sluta. men max 1-2 per dag. Vad gjorde du för exakt ett år sen?
"Sitter hemma och hänger med en fruktsallad och lyssnar på Moneybrother. Isabelle åkte nyss hem, vi har kollat på one tree hill och mysit.
Och jag bara undrar, det kan inte finnas någon snyggare än James Lafferty (Nathan) !!? Det är galet vad tur Haley har :].Jag måste börja plugga inför nästa vecka snart. Helst nu faktiskt. Har 4 prov och en engelska uppsats som ska in. Och här sitter jag helt lugn typ. Det värsta är att just nu så orkar jag inte bry mig om skolan. Har knappt varit på skolan på en vecka känns det som. Varför kommer det här NU? Med nationella proven och allt som kommer. Får ta och försöka mitt bästa endå."
Bästa minnet från sommaren? Måste nästan vara den helgen då vi tog mopparna till min stuga, som ligger i Jämtland, helt cp jag vet. Det tog flera timmar att åka dit för vi tog säkert fyra fikapauser efter vägen. Mopparna var överpackade och vi fick knappt själv plats tror jag. Väl framme badade vi och solade hela dagen. För att på kvällen grilla korv i solnedgången och busa hela natten. Dör lite vad underbart det var. Och mopperesan hem - spöregn non stop. Såklart! Senaste landet du besökte bortsett från sverige? Egypten i somras. Mamma tyckte inte att den svenska solen räckte till och satte oss i ett plan mot 40 gradig värme. Är du rasist? Nej Har du helt svenskt ursprung? Ja Ser du fram emot någonting just nu? VERKLIGEN!!! Snart smäller det skvadern. Sköter du skolan? Skulle vilja säga att jag gör mitt bästa men det gör jag nog inte. Men självklart sköter jag den, skolan alltså. Vad hade du för betyg förra terminen? Vg i matte a, mvg i historia, g i kemi och i estetisk verksamhet och matte b vet jag inte än. Har du fått ig på ett prov? Ja, fast inte förän jag hade börjat läsa kemi a. Anser du dig vara intelligent? Nja, mer medel. Vilken har vart den bästa tiden av ditt liv? Just nu? Nej jag vet inte. Det går ju i perioder sånt där. Vilken va den värsta tiden då? Det var nog i våras, samtidigt som det var den bästa. På något sätt. Har du skurit dig eller gjort dig själv illa på nått sätt? Biter på naglarna, det gör as ont om man kommer för långt in på nageln. Hur ofta gråter du? Ganska ofta. Det kan vara en bra film till exempel. Vad gör du när du mår dåligt? Tar en promenad och lyssnar på emomusik. Vem vänder du dig för att prata med när du mår dåligt? Väldigt olika, men Line är bra på att lyssna och lösa. Är du stolt över dig själv? Ibland, just nu vet jag inte riktigt. Vad är det bästa med dig enligt dig själv? Får ofta höra att jag är glad. Jag tycker att min musiksmak är väldigt bra. Vad får du ofta komplimanger för? Läpparna tror jag. Har du lätt att få folk att skratta? JAAAAAAAAA ÄR SKITROLIG!!!!!!!! Cider elller öl? föredrar hb och jäger xD Har du några talanger? När jag satt och klagade över att jag inte hade någon talang sa Emma att jag var väldigt bra på att göra folk på bra humör. Antar att det är min... talang! Vet du om någon är kär i dig? Ganska många :P Är du kompis med ditt/dina syskon? Haha orkar inte dom här värdelösa frågorna. Klart jag är. Vad står det i ditt senaste sms? "Ja :)" tack för det roliga svaret emsi..... Hur lång är du? 174 Hur mycket väger du? Jag måste erkänna en sak. Jag har ärligt talat inte vägt mig sen i åttan. Vågar inte!!

Stor eloge till alla tappra människor som läste hela texten!

Jose Gonzalez – Heartbeats

One night to be confused
One night to speed up truth
We had a promise paid
Four hands and then away

Both under influence
We had a divine sense
To know what to say
Mind is a razor blade

To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
for me, no

One night of magic rush
The start a simple touch
One night to push and scream
And then relief

Ten days of perfect tunes
The colors red and blue
We had a promise made
We were in love

To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
for me, no

To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough

And you, you knew the hand of the devil
And you, kept us awake with wolves teeth
Sharing different heartbeats
In one night

To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
for me, no

To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough

Det finns inte ord som beskriver hur mycket jag ångrar mig, men vissa saker kan man inte ta tillbaka. Jag ska försöka fixa det här. Förlåt. ♥

Har alldeles för mycket att tänka på.... Och fortfarande ingen kamerasladd = mindre bra blogg. Men jag ville bara kolla in och säga att ni är fina som läser min blogg oavsett om jag skriver eller inte puss.




J a g   k o m m e r   i n t e   h ö r a   a v   m i g   i g e n

o c h   j a g   k o m m e r   i n t e   t a   s k u l d e n

S å   s ä g   d e t   o c h   f å   d e t   g j o r t

d e t   f i n n s   b a r a   e t t   e n d a   s ä t t   a t t   b r i n n a   u p p

Håkan Hellström. Stockholm. Hovet. Den trettonde november. Anna Pettersson. Egen lägenhet. Lycka.

Om det här blir på riktigt är jag den lyckligaste tjejen i världen ett långt tag framöver! Nu håller vi tummarna.