Om Michaela Forni

Jag har aldrig varit ett riktigt bigfan av Michaela Fornis blogg. Men nu - på senare tid har jag verkligen börjat älska den. Vissa av hennes texter berör verkligen. Dom är relaterbara och framförallt så fina. Jag önskar att jag också kunde skriva lite mer som henne. Nu blir jag lite töntig här kanske. Men klockan är faktisskt halv två. Då har man rätt att vara lite djup, känslosam och töntig.


KÄRLEK.

Men mitt senaste riktigt starka kärleksminne var den 3 februari i år. Jag hade varit i Argentina i flera dagar och det var av många anledningar en väldigt känslokrävande resa. Jag var väldigt rädd under hela resan, en oro och smärta som satt i kroppen och inte gick att få bort. En kväll saknade jag min mamma så mycket att jag på riktigt ville åka direkt till flygplatsen och hem, oavsett vad det skulle kosta. Jag hade så ont i mitt huvud.

Så kom jag hem till Stockholm efter en flygresa på 25 timmar. Jag var så trött. Inte bara fysiskt, jag var trött i huvudet och överallt. Åkte till min mammas jobb för att hämta nycklarna till min nya lägenhet, jag var bortrest när jag fick tillträde till den så jag hade skrivit över fullmakten på min pappa så att han kunde få nycklarna av förra ägaren. Jag var så trött och bara tanken på att komma till en lägenhet som är helt tom, där det inte finns en enda av mina ägodelar, som är kall och där jag är ensam. Vetskapen om att hela mitt liv låg utspritt i lägenheter, garderoben och garage runt om i Stockholm... jag vet inte. Jag var trött. Jag hade ont överallt i min kropp. Jag hade voltat i en bil och jag hade en spricka i mitt revben. Muskelvävnaderna i min bröstkorg var svullna, det gjorde så ont att andas.

Mamma följer med mig till lägenheten, går lite tidigare från jobbet, så möter vi upp pappa utanför. Pappa med sitt stora leende och ännu större famn. Så lät de mig trycka in portkoden för första gången och sätta nyckeln i låset till min första riktiga lägenhet.

Där inne var väggarna målade i exakt den vita färgen jag vill ha. Mitt matbord stod placerat i köket. Min blommiga lampa i ena hörnet av vardagsrummet och i kylskåpet fanns frukost och annat gott. Ett paket kakor i skafferiet. Mina föräldrar hade målat om hela lägenheten och kört dit alla mina ägodelar när jag vad bortrest. Hållt på i flera dagar och fixat fint för mig. Dem hade gjort det för min skull. De hade inte behövt, jag hade inte räknat med det, men de gjorde det.

Efter att vi druckit kaffe och ätit kakor åkte de hem. Så satte jag mig vid mitt köksbord och grät. Jag grät och grät och grät. Jag pressade naglarna mot bordet och kände hur saltet sved längst mina kinder. Så grät jag över allt jag har och allt jag visste att jag redan hade förlorat.

Det var inte min finaste kärleksstund. Men den var ärlig.


JAG MÅR BRA.

Vinden är behaglig. Luften känns precis lagom. Om man blundar i solen känns det precis så som man drömmer om att det ska kännas där i januari när snön piskar i ansiktet. Vin har aldrig smakat så gott och de där hitsen på klubben är bättre än någonsin. Det jobbiga känns plötsligt inte så jobbigt och även fast man snittar tre timmar sömn per natt har man mer energi än någonsin. Plötsligt vågar jag svara i telefon när folk ringer och när någon smsar blir jag inte längre rädd. Mat har fått en ny smak och jag blir inte nervös över småsaker. Jag går på gatan och skrattar högt, min ångest har försvunnit. Paniken är borta.

Jag gråter inte över mitt liv utan ibland sätter jag mig på jobbet och tittar på Gossip Girl-klipp så gråter jag till dem istället bara för att det är skönt att gråta lite ibland. Jag gråter inte längre.

Kan ni förstå det? Att jag gråter inte över mitt liv längre. Det finns ingenting kvar att gråta för.

Så träffar man någon och när den personen ler är det vackrare än absolut alla leenden man möter på stan eller alla leenden som erbjuds halv fem på White Room. Och man drar skämt på skämt för att kanske få en skymt av det igen, tänk att människor kan vara så fina.

Man kanske kommer på sig själv med att stå på ett dansgolv och fastän klockan är kvart över fyra på morgonen en onsdag och luften är fuktig och man har svettpärlor i pannan... fastän det i vissa ögon kanske finns tragik i den stunden... så ser man sig omkring och börjar hoppa upp och ner av lycka. För där står man med alla man tycker om. En lillebror som helt plötsligt börjar dansa techno och en killkompis som snurrar runt en i luften.

Kanske sitter man på kontoret en förmiddag och dricker en nespresso och äter ett påskägg och mitt i allt det... mitt i den helt normala stunden i tillvaron så inser man hur bra man har det. Hur alldeles perfekt bra man har det.

Jag tror inte att det finns någon ilska kvar i min kropp. Jag är inte arg eller bitter. Upprörd eller förstörd.

Jag mår bra.

Sen att hon är typ jättesnygg, rik och lever överklasslivet kan man ju också tillägga. http://www.devote.se/forni


Kommentarer
Postat av: olivia

hennes blogg är aaaaazzuuuuuum! ♥

2011-04-27 @ 09:59:47
URL: http://olizkooliz.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0